Om historien

Denne bloggen er så forsømd at no er òg månadens dikt for mars forsømt. Men aldri så gale er det godt for noko. Hadde eg ikkje gløymt marsdiktet, hadde eg ikkje blogga diktet nedanfor, for det var ikkje før no i helga at eg las Tomas Tranströmer for fyrste gong. Laurdagskvelden fekk eg ei fin utgjeving av hans samla dikt av nokre fine folk. Tranströmer fekk nobelprisen i litteratur i fjor. I 1990 fekk han slag og afasi, men òg etter slaget har han skrive mykje flott.

Diktet nedanfor er gjeve ut for lenge sidan, i 1966, då Tranströmer var 35 år. Det handlar om tid og historie på ein måte som òg gjer det høveleg åt ein nokså nyslegen førtiåring, altså meg. Noko i diktet er vanskeleg og tidkrevjande. Særleg krev kanskje III og IV ein annan lesar enn meg, medan I, II og V er lettare, eller gjev meg meir. Og kva med biletbruken? Menneske, anonyme som risgryn. Og den attgløymde avisa, full av hendingar, som eldest av regn og sol og som snart er på veg til å bli eit kålhovud, sameint med jorda. Nett som eit minne sakte vert endra til deg sjølv.

Om historien

I

En dag i mars går jag ner till sjön och lyssnar.
Isen är lika blå som himlen. Den bryter upp under solen.
Solen som också viskar i en mikrofon under istäcket.
Det kluckar och jäser. Och någon tycks ruska ett lakan
långt ute.
Alltihop liknar Historien: vårt NU. Vi är nedsänkta,
vi lyssnar.

II

Konferenser som flygande öar så nära att störta…
Sedan: en lång darrande bro av kompromisser.
Där ska hela trafiken gå, under stjärnorna,
under de oföddas bleka ansikten,
utkastade i tomrummet, anonyma som risgryn.

III

Goethe reste i Afrika 1926 förklädd til Gide och såg allt.
Några ansikten blir tydligare av allt de får se efter döden.
När dagsnyheterna från Algeriet lästes upp
framträdde ett stort hus där alla fönster var mörklagda,
alla utom ett. Och där såg man Dreyfus» ansikte.

IV

Radikal og Reaktionär lever tilsammans som i ett
olykcligt äktenskap,
formade av varann, beroende av varann.
Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.
Varje problem ropar på sitt eget språk.
Gå som en spårhund där sanningen trampade!

V

Ute i terrängen inte långt från bebyggelsen
ligger sedan månader en kvarglömd tidning, full av
händelser.
Den åldras genom nätter och dagar i regn och sol,
på väg att bli en planta, ett kålhuvud, på väg att förenas
med marken.
Liksom ett minne långsamt förvandlas till dig själv.

(Frå Klanger och spår, 1966)

Reply

Epostadressa di blir ikkje synleg. Påkravde felt er merka *

*

Du kan bruka desse HTML-knaggane og eigenskapane: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>